Det där med rädslor...

Tända ljus, tacorester från gårdagens middag och lite Frank Sinatra i bakgrunden. Bättre blir inte en lördagkväll i eget sällskap.
Till skillnad från förra veckan som jag aldrig trodde skulle ta slut gick den här veckan helt sjukt fort.
Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt.
Jag ska hålla mig kortfattad och gå direkt på dagens fråga, för jag vansinnigt trött och längtar efter att få krypa ned i min goa säng.


Theresa frågade om irrationella rädslor och min största irrationella rädsla är rymden, det är varit en hel och fullkomlig fobi, jag har inte kunnat se på en stjärnhimmel utan att få en panik attack, jag har inte kunnat läsa i tidningar om rymden utan att få svåra ångestattacker.
Det som gjorde att jag överkom min fobi för rymden var faktiskt Doctor Who.
För de som inte vet är Doctor Who en fantastisk TV serie som första gången började sändas 1963. Det är svårt att förklara vad Doctor Who egentligen handlar om, Doktorn är en alien av rasen "Time Lord" dessa kan resa i all tid och rum, han har sin tidsmaskin "The TARDIS" - Time And Relative Dimensions In Space. Doktorn är den ultimata superhjälten i min mening, han har fått två hjärtan för att älska dubbelt så mycket och han har fått en "Sonic screwdriver" för att istället för att slåss, döda och förstöra så kan han fixa. (Alla bah: vaaaaaaaaa?) Det är verkligen svårt att förklara Doctor Who, men mumman av kardesumman är att jag verkligen ville se vad serien handlade om, trots att så mycket utspelade sig i rymden med aliens och what not, så jag satt hela första och hela andra säsongerna och kikade genom fingrarna, och det var det så värt. Inte bara har jag fått ta del av en helt fantastisk TV-serie, men kanske framförallt har jag kommit över en fobi. That said, tycker jag fortfarande rymden är skrämmande, den är ju oändlig, och det finns så mycket konstiga men samtidigt spännande saker, det är kanske med skräckblandad förtjusning jag idag vågar närma mig rymd vetenskaperna (Men nu kan jag i alla fall njuta av en stjärnklar himmel).
Men jag är också rädd för politiska orättvisor, härdsmältor, att Yellow Stone ska få ett utbrott snart, jag är rädd för att miljöproblemen inte ska tas på allvar i tid - Men dessa saker är jag inte irrationellt rädd för, det är inte så att jag går och ojar mig hela tiden, och det är inte så att rädslan är tagen ur tomma intet - Det finns mycket mer välgrundade tankar och idéer kring varför jag är rädd för de sistnämnda sakerna till skillnad från den första.
Besides, det är mänskligt att vara rädd, jag läste en artikel om en rädsla som ALLA människor har gemensamt - det är när någon eller någonting rör sig mot oss, en bil - inte vill man väl bli påkörd.
Obehaget när en människa man inte känner kommer klampande och man känner som att den här människan är påväg rakt mot en själv.
Det som är viktigt när det kommer till rädslor är att man hanterar dem och att de inte får makt att styra ens liv.

Ronja, vart går gränsen mellan galenskap och vetenskap? ;-)

Nu tänker jag hoppa ned i sängen och sooova.