Kalkstenssystrar: Tårar och bagels

God afton, kamrater! We're filming live from Falun!

You guessed it, I mentioned it last week -- jag är hemma! I Falun! Det är utroptstecknets dag idag!

Igår morse lämnade färjan Nynashamn klockan halv åtta på morgonen; vid tolv hade jag korsat havet, bestigit och klivit av båtbussen och anlänt till huvudstaden. Jag virrade runt och lyckades lokalisera Kawaii Design och efter närmare två timmar av att ha irrat runt förvirrat hittade jag (under mammas moraliska telefonguidning) Myrorna. Jag hittade till och med därifrån efteråt.

Jag mötte upp Mica och Li -- mina två småsystrar -- kring halv tre och vi vandrade runt, besökte SF-bokhandeln, klev på fel tunnelbana (vilket jag vuxet kan erkänna var ungefär 98% mitt fel) och var tvugna att byta, innan vi slutligen nådde vårt ändamål: Globen.

Ingen av oss hade besökt Globen förut. Det var coolt, och efter att vi trängts med ungefär tusen andra människor på McDonald's och köpt finfin merch, fick vi komma in och se det enormt stora utrymmet och scenen, som slog oss som förvånansvärt liten. (Efter lite spekulderande, insåg vi att den antagligen går att ändra och bygga om efter behov /your regular Sherlock).

Förbandet hade ett förband; först Jaime Lawson -- superbedårande, mysig, gillar ni chill gitarrmusik, så kommer ni gilla honom -- och efter det Saint Raymond, som jag fortfarande inte är säker på om det var ett band eller om det bara var han, men, SHIT, det var sjukt bra musik.

Sen hände det. Konserten började. Ed Sheeran klev in på scenen.

Jag visste inte hur jag skulle reagera; jag trodde att jag skulle bli aspeppad, starstruck, men fortfarande within the realm of reasonable. Det som hände? Sekunden jag såg honom, började klappa och SKRIKA och skratta och SKRIKA och SKRIKA och fnittra hysteriskt och SKRIKA. Det var... speciellt.

Han började med I'm A Mess. Det var sinnessjukt bra, det finns inte. Jag filmade jättemycket under hela konserten, men på grund av att jag sjunger med i bakgrunden -- inte vanligt, lugnt, heller; jag skriker, jag låter som en totalt tondöv gorilla -- kan jag tyvärr dela med mig av någon video. Det jag kan säga, är att han hann med många fler låtar än förväntat, och trots att han körde i stort sett hela nya albumet, hann han klämma in förvånansvärt många gamla. Han sjöng Kiss Me och jag trodde att jag skulle dö; under Give Me Love började jag nästan gråta; under You Need Me trodde Mica att jag fick spasmer, men jag dansade. Det var inte vackert, men herregud, det var fantastiskt. Det var värt varje sekund och varje korvöre, och I would do it again in a heartbeat.

Pappa kom och hämtade oss efteråt; vi var hemma i Falun runt halv två. All hail min säng, den är awesome. Jag har gjort ytterst lite idag; jag har ätit BAGELS och det var ASGOTT, jag ska äta BAGELS imorgon OCKSÅ. Jag duschade i ungefär femhundra år. Har chillat mest, det var varit jätteskönt.

Nu, till Louise fråga: vad gör jag just nu? Jag sitter och pratar med mamma, kollar på TV för första gången på typ två månader (det är NCIS, aww yeah). Jag och Mica blev just, JUST intagna till Garderoben AWW YEAH WOHOOOO NÄRCON VINTER 2015 HERE WE COME

Så! Theresa! Vilken artist/band/dylikt skulle du helst vilja se live?

Jag skulle lägga upp några bilder på huset och mitt rum, men jag orkade inte ta några, tyvärr. Men det kommer några konsertbilder här under!

Tack för den här veckan! Autobots, roll out.