So get this: det finns riktigt många kända gamla greker, både mytologiska och sådana som fanns på riktigt. En av mina favoriter är Tantalos, en mytologisk snubbe, och det som gör att han är så framstående i våra texter och minnen, är 1) hans släktlinje, 2) hans eviga bestraffning i Underjoden, 3) hans middagsbjudning för gudarna, 4) där middagen råkade bestå av hans son.
Jag skriver, varsamt överlagt, råkade, men Tantalos råkade inte skära halsen av sin son, tärna honom och ha ned honom i en gryta. Tursamt nog för sonen, vars namn var Pelops, upptäckte gudarna rätt snabbt att något inte stod helt rätt till; köttet i grytan luktade rätt skumt, kan jag föreställa mig, och bara en tugga hann förtäras, innan Zeus rasande insåg vad -- eller snarare, vem -- det var som var i grytan, och kastade direkt Tantalos hela vägen ned till Tartaros (den värsta delen i Hades/Underjorden). Han pusslade ihop Pelops igen och återupplivade honom, och ersatte det som hade blivit ätet, Pelops axel, med elfenben.
Tantalos eviga bestraffning i Underjorden, var att han för all evighet var omgiven av himmelsk mat -- mat som kom med dregelvarning, så att det riktigt vattnades i munnen -- men att den alltid var precis out of reach. Livet är inte lätt när man lurarna gudarna till kannibalism.
Det sades efter det att Tantalos linje var... förbannad.
Pelops var knappast den mannen man skulle kalla ärligast på sin sida havet. I vuxna år förälskade han sig i en kvinna, som han vann genom att fuska i en tävling mot hennes pappa. Tillsammans fick de sönerna Thyestes och Atreus, som antagligen föddes för att hata varandra, eviga rivaler though they were.
Bröderna halkade in på ett bananskal in på Mykenes tron, där Atreus blev kung. Vid ett tillfälle ombads han att offra ett får till Artemis, vilket han gladeligen gjorde, men bad sin fru gömma undan hans favoritfår, ett gyllene får. Det Atreus inte visste, var att hans fru och hans bror hade en kärleksaffär, så hon gömde undan fåret och fick honom att lova att den som hade det gyllene fåret skulle bli kung över Mykene. Gissa tre gånger vem som hade fåret.
You guessed it! Thyestes.
Men Atreus var inte smartare än att han tog tillbaka tronen, genom att slå vad om att solen skulle gå upp från andra sidan. Thyestes, som helt rationellt ansåg att det var helt omöjligt, gick med på vadet. Men eftersom att grekiska myter är rätt fucked up och skumma och överlag irrationella, så klev Zeus in och ba, "Dude. Dude. I got this. Your wish is my command, bro", och solen gick upp i väst.
Long story short, Atreus tog tillbaka tronen, men var fortfarande arg på sin bror, så gjorde det alla arga bröder gör: följde i sin farfars fotspår och gjorde gryta av Thyestes söner, som han sedan bjussade Thyestes på. Thyestes blev, rätt förståeligt, inte överlycklig; han sprang till Delphi, i hopp om att Oraklet skulle kunna förtälja för honom hur han, once and for all, kunde besegra sin bror. Oraklet sa att han måste, uh, få ett till barn. Med sin dotter. Pelopia.
Thyestes ba, "Dude! Ewww". Men sen blev han askalas full och våldtog Pelopia, ovetandes om att det var hon. Atreus tog in henne, i tron om att han var fadern (???????? the hell, Atreus). Hon födde sonen Aegisthus, och han växte upp jämte Atreus (riktiga) söner, Agamemnon och Menelaus (den förstnämnda var huvudgeneral för grekerna under det Trojanska kriget, den andre var gift med Helen, the face that launced a thousand ships, kvinnan det Trojanska kriget bröt ut för).
Men givetvis återvände Thyestes till Mykene. Atreus beordrade Aegithus att mörda honom -- vilket han var helt chill med -- men Pelopia kom in, deras familjesvärd var inblandat, alla insåg att de bokstavligt talat var släkt med alla, Pelopia tog livet av sig med familjesvärdet och tillsammans dödade Thyestes och Aegisthus Atreus, tog över Mykene och förvisade Agamemnon och Menelaus till Sparta.
Jag önskar jag kunde säga att blod slutade rinna vid det här laget. Det gjorde det inte.
Agamemnon och Menelaus gifte sig med ett par systrar: Menelaus med Helen och Agamemnon med Clytemnestra. Det tåls att nämnas att Agamemnon offrade sin dotter Iphigenia till Artemis utan sin frus vetskap, då komplett asighet var ett ärftligt släktdrag. När han var borta i Troja, förälskade Aegisthus sig i Clytemnestra, och efter många om och men blev hon inlurad av hans charm.
När Agamemnon efter tio år av krig återvände hem, blev han och hans få, överlevande soldater brutalt slaktade av Aegisthus och Clytemnestra. Historien tar inte slut förrän långt efter det, när Elektra (från vilket Elektrakomplexet härstammar, kvinnomotsvarigheten till Oedipuskomplexet) och Orestes, Agamemnon och Clytemnestras barn, har ihjäl sin mor: yada yada yada.
Det är en riktig morbid historia. Jag älskar den.
Det finns andra versioner, som alltid med mytologi -- och egentligen tar den inte slut förrän Orestes står inför lagen i Aten, en bra stund senare -- men den här är den jag har lärt mig från Odysséen, The Oresteia, Wikipedia och professorn jag hade i en mytologikurs jag tog i somras (thank u, Professor Struck). Mytologi är weird och blodigt och ibland mår man lite illa, men är det inte fantastiskt?
Elfrida frågade: vilken är min konstigaste eller lyckligaste dröm? Jag vet inte riktigt, jag drömmer riktigt många konstiga grejer. De senaste två veckorna, ungefär, har jag nästan enbart drömt om The Legend of Korra (intensivkollat? näh). Borde tycka att det är lyckliga drömmar, men i den senaste var jag fast i ett koncentrationsläger för bändare, och den började riktigt obehagligt, men i takt med att jag planerade en revolution och halvvägs igenom bytte identitet och lägret helt plötsligt var ombord ett tåg, blev det... riktigt... weird. Den drömmen vinner, den här gången.
Theresa! Jag följer i samma spår som tidigare frågor; har du någon dröm som alltid återkommer med jämna mellanrum?
Tack för den här veckan! Autobots, roll out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar