De här sista veckorna har varit kämpig för oss alla, vi ligger nog alla efter ganska mycket i vad som ska göras, och vi kan nog alla känna att väggen närmar sig med hastigheten av ett skenande tåg. Det är omöjligt att räkna ut när man kommer att krocka.
Det är i alla fall så det känns för mig just nu. Jag har inte tänkt att ljuga och hålla mina känslor inne, det har jag gjort tillräckligt mycket i mitt liv. För att jag ska kunna må bättre är det lika bra att jag erkänner för mig själv och min omgivning när jag inte längre har kontroll över tåget som är mitt liv.
Mina krav på mig själv äter ibland upp mig inifrån och hur mycket jag än försöker att förändra det, ta livet lite mer som det kommer och låta mig själv brista i fasaden, så är det inte lika lätt som det kan låta. Min fasad har brustit, jag är in över huvudet, och just nu vet jag inte om jag kan komma upp över ytan igen.
Att drunkna är den största skräcken jag har, och kanske är det för att jag har känt den känslan alldeles för många gånger i mitt liv. Saken är bara den att det är ingen som dränker mig, förutom jag själv.
Jag har alldeles för många gånger tryckt ned mig själv under ytan och låtsats som om jag kan simma, för förr eller senare kommer jag upp till ytan, det gör jag alltid, men kampen mot strömmarna är lång och utmattande. Jag ger mitt allt, och till slut ger det resultat och jag kan återigen andas.
Jag har bestämt mig för att hålla andan till Valborg, sedan kommer jag ta det lugnare, krypa in i ett rum och lappa ihop mig själv. Känslan av otillräcklighet kommer vända. Ljuset i tunneln är långt borta, men jag ser dess glimtar.
När ska jag inse det jag redan vet? Att mina prestationer duger som dom är? Att jag inte behöver vara bäst? Att jag kan tillåtas släppa piskan jag riktat mot mig själv?
Min resa mot att vara snällare mot mig själv började för många år sedan, men när är den slut?
Anledningen till att jag skriver det här är inte för att någon av er ska tycka synd om mig, jag skriver det här för att ibland är det lättare att uttrycka sig själv i skrift än tal, och jag behöver lätta på trycket. Allt som sker bakom den här bloggen är inte en solskenshistoria och ibland är man svagare än man utger sig för att vara.
Grävkursen kommer bli både lugnare och roligare, det är någonting jag verkligen ser fram emot. Jag ska få praktisera min dröm. Jag ska få smutsa ned mina händer och se en bit av historien komma i ljuset, rakt framför mina ögon. Jag ser så mycket fram emot det att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Och riktar jag min blick ditåt, känns det inte lika tungt längre.
Maya frågade om jag hellre skulle låta som Musse Pigg eller Ior.
Ior är en plågad själ, jag har alltid gillat honom, men jag gillar Musse's energi och syn på livet mer. Han har en smått irriterande röst, men den är glad och energifull! Så Musse väljer jag!
Nästkommande!
Vad är det du ser mest fram emot i nästa kurs?
Här kommer ett par ord på vägen, både till er läsare och till mina kära kalkstenssystrar och deras kamp.
Puss
Theresa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar