Minns ni att jag för ett par veckor sedan skrev att jag hade blivit förkyld, och bad er notera denna ytterst viktiga händelse i era kalendrar?
Den förkylningen har tuppat av och återuppstått, with a vengeance. Den börjar sakta, sakta avta nu, men den här veckan har inte varit att leka med; jag har varit helt väck i skallen hela tiden, hostig som en som hostar väldigt mycket och extremt, äckligt snorig. På färjan på vägen tillbaka till Visby i söndags kväll, höll sig mina medpassagerare sig så långt bort från mig som möjligt -- de kollade på mig som att min blick kunde smitta, dömde mig ordlöst för att jag gjorde slut på tre näsdukspaket på en och en halvtimme. Jag förstår dem. Det var rätt äckligt.
Men det var värt det! Welcome to Night Vale (liveshowen av en podcast i Stockholm) var helt otroligt bra, ugh, det är enormt svårt att förklara hur sanslöst fantastiskt det var. Cecil är ju den bästa i hela världen och, utan att spoila någonting av showen, JOSEPH!!!!!!!
Lördagen i övrigt var kanske inte ideal; det regnade, jag var bakis som ett as och jag gick vilse på samma raksträcka ungefär tre gånger. Men, som sagt, det var så värt det. Så värt det. Encore!
Dessutom hann jag vara hemma i ett par timmar; vi hade en dunderfrukost hela familjen, jag fick sova i min egen säng och mamma hann till och med färga mitt hår en snabbis. Det var jättemysigt att få träffa alla igen, men jag önskar att det hade kunnat vara lite längre. (Ta vara på tiden nu, Louise och Elfrida! ;> )
Nej, nu är det så att Halloween närmar sig med stormsteg och jag har en hemtenta att bli klar med. Louise frågade: vad tycker jag är det bästa med Visby?
Utöver de fantastiska människorna (duh) och det minimala avståndet till min enda sanna kärlek i livet -- havet, måste jag nog säga att historian är det bästa. Jätteklyschigt, jag vet, för Visby är en ofantligt historisk stad, men, men -- det är väldigt påtagligt. Främst innanför muren, där man kan gå omkring och nästan sträcka ut handen och snudda vid alla människor som man vet existerade här en gång. Det känns även utanför muren, till en viss del, och det är rätt magiskt. Lite skrämmande. Ohyggligt coolt.
Theresa! Om du var tvungen att tateuera in en kändis ansikte någonstans på din kropp, vem skulle du tatuera in och var? (Miniporträtt gills inte, ansiktet ska vara i fullstorlek eller större).
Tack för den här veckan! Autobots, roll out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar